Rehab 4 Hund

Även om varje hund har två gener vid varje DNA tråd, kan endast en av dessa gener dominera (vilket innebär att endast en kan användas och andra kommer bara ligga vilande). Vilka av generna som slår igenom beror på dominans. Den mest dominerande genen kommer alltid att vara det som syns. En Recessiv gen är en som är mindre dominerande.

Dominerande gener skrivs i allmänhet med stor bokstav, till exempel B. Recessiva gener skrivna med små bokstäver, till exempel b. Ibland finns det mer än en dominerande eller Recessiv gen på en DNA tråd. När detta händer finns vanligtvis en ordning av dominans, så en av de dominerande generna dominerar mer än den andra, och en av de Recessiva generna är mer Recessiv än den andra. Vi talar generellt om en serie med "topp gentekniker" och "botten recessives".

En hund med BB genotypen har två dominerande gener, och så kan det bara uttrycka B. Bb hund kommer uttryckliga B eftersom B har en dominerande ställning över b. bb är den enda genotypen där hunden kommer att uttrycka b.

Det är också värt att notera att ibland kan båda generna på en DNA tråd att synas. Detta kallas ofullständig dominans, och sker endast på särskilda DNA trådar. Den resulterande hunden kommer att ha en blandning av de två generna, men dess färg kommer vanligtvis luta mer mot mer dominerande genen.

TVÅ olika typer av PIGMENT

Nyckeln till att förstå hundens genetik är helt enkelt denna: det finns två typer av pigment som skapar pälsens färg på hundar (och de flesta andra däggdjur). Pigment är det som ger varje del av håret dess färg, precis som pigmentet i färgen eller färgämnet, eller pigment i ditt eget hår. Alla styrkta färger och mönster i hundar skapas av dessa två pigment. Vart och ett av pigment har en "standard" färg, och det kan sedan ändras genom olika gener. 

EUMELANINERNA

Eumelaninerna är svart pigment. Alla svarta områden på en hund orsakas av celler som producerar Eumelaninerna. Emellertid finns det gener som förvandlar Eumelaninerna till andra färger - lever (brun), blå (grå) eller isabella (en dammig ljusbrun färg). Om en hund har någon av generna att förvandla sin svarta Eumelaninerna till lever, blå eller isabella och sedan alla svarta i dess släktskap kommer att ändras. Detta beror på att dessa gener begränsar och/eller förändrar produktionen av Eumelaninerna, så cellerna inte kan producera fullständiga-styrkta pigment. Vi kallar blå och isabella hundar "försvagat pigment". De saknar antingen de gener som vet hur cellerna producerar korrekta Eumelaninerna eller så vet cellen hur, men kan inte producera det.

Som sagt så  finns Eumelaninerna också i andra delar av kroppen som behöver färg - framför ögonen (irisar) och näsa. Näsan blir svart, lever, blå eller isabella beroende på vilken typ av Eumelaninerna hunden kan producera. Färg i irisar produceras av lager av pigment och bruna ögon som de flesta hundar har (och som många människor) orsakas av svart Eumelaninerna i dessa lager. När en hund har förändrat/begränsad produktion av Eumelaninerna, det är då irisen inte kan producera fullständiga-styrka Eumelaninerna. Detta innebär att mörka Pigmentet i ögat blir ljusare och ögonen förvandlas till en ljus brun färg, känd som bärnsten eller guld. Det är verkligen inte en färg som vi finner i människors irisar, så det är svårt att illustrera det med ett exempel. Det närmaste vi har är hazel ögon, som är en blandning av grönt och brunt, och så visas ljusare än normala bruna ögon. Hundar kan inte producera den gröna färgen, endast brun och blå.

Detta visar variationen i färg av Eumelaninerna. Svart är standard, sedan det kan omvandlas till lever av en uppsättning gener och svart och lever kan omvandlas till blå eller isabella av en annan uppsättning gener. Blå är utspädda svart och isabella är utspädda lever.

När vi talar om hundar som är "svarta pigmenterade", "lever pigmenterade" osv, menar vi att det är färgen på Eumelaninerna som hunden kan producera. Dessa hundar har ibland ingen Eumelaninerna alls i deras gener (deras hudceller producerar endast den andra typen av pigment, phaeomelanin), men kan vi berätta vad deras "pigment färg" är genom att titta på deras näsa. En svart näsa betyder att hunden ger svarta Eumelaninerna, och så vidare. Det är förvirrande att tala om en hunds "pigment färg" så här, eftersom vi vet att Eumelaninerna inte är den enda typ av pigment.

Vitt

Vit är verkligen inte en färg, så vitt hår på djur har inte orsakats av pigment utan brist av pigment. Det är en brist på både Eumelaninerna och phaeomelanin. Vita områden på djur orsakas helt enkelt när cellerna inte kan producera några pigment alls. Ibland påverkas hela djuret och ibland bara delar av den påverkas, liksom hos hundar med vita markeringar. Det kan påverka produktionen av Eumelaninerna i ögon och näsa, kan göra näsan rosa och ögon blå (eller röd i korrekt albiner). Det finns också en annan typ av vitt, som orsakas av en gen som kallas chinchilla. Chinchillor genen späder ut pigment som röda (phaeomelanin) är att göra cellerna som producerar mindre pigment partiklar än normalt, så att färgen blir ljusare. Om det späds ut tillräckligt, det kan bli vita. Många vita hundar har en liten elfenben/grädde sheen till deras rockar eftersom deras celler producerar fortfarande en mycket liten mängd pigment. Detta slags vita påverkar inte Eumelaninerna, så någon svart/lever/blå/isabella områden på heraldiskt kommer bli mörka och ögon och näsa kommer att göra också.

Färg-gener hos hundar gör två saker - de avgör färger/skuggor Eumelaninerna och phaeomelanin, och de styr fördelningen av dessa två pigment. De tala om för vissa celler att producera Eumelaninerna, andra att producera phaeomelanin, och ibland berätta för dem att inte producera pigment alls. Exakt vilka celler säger att produktionen av vad som bestäms är av den exakta uppsättningen gener, även om det kan vara slumpmässigt till en viss del (t.ex. valpar kan ha något olika vita markeringar än sina föräldrar eller fläckar på olika platser). Gener kan ibland även tala om för celler att växla vilken typ av pigment som de producerar då och då. Detta innebär att när  hår växer, blir olikfärgade med svart och rött, eftersom cellen producerar svart (Eumelaninerna) ett tag och sedan ändras till röd (phaeomelanin), sedan tillbaka till svart, etc. Det är lite som när du färgar ditt hår och efter ett tag blir den en utväxt. Den allmänna färgen av djur med denna typ av svarta och röda ränder blir allmänt en lerig brun på avstånd, och nära kommer du att kunna se de svarta delarna. Det kallas för agouti, och det är färgen på vilda kaniner, möss samt en stor mängd andra däggdjur. Det är populärt bland vilda djur eftersom det ger mycket bra kamouflage. Den förekommer också i hundar, men det ser lite annorlunda ut (som en vild varg snarare än en kanin färg) och är inte så vanligt.

Allt detta verkar förmodligen lite förvirrande.

Har vi fått en hund som visar mycket tänder och ofta morrar mot oss, har vi en hund som inte litar på oss. Vad är primärt att göra då? Öka hundens förtroende för oss. Hur gör vi det? INTE genom bestraffningar och obehag som att brotta ner hunden, skrika på den, bestraffa den. Ett morr ska egentligen aldrig bestraffas. Hunden har rätt att visa sin osäkerhet och önskan om avstånd. 
 
Har vi hamnat i den här situationen måste vi bygga upp relationen mellan oss och hunden på nytt. Där vi fokuserar på förtroende, trygghet och respekt. Förtroende genom att inte tillfoga hunden obehag. Trygghet genom regler och rutiner. Respekt genom respektera hunden som ett djur avlat för olika ändamål som den agerar instinktivt efter. Sen är det upp till oss att skaffa oss rätt ras, ha rätt förutsättningar och kunskap att hantera den.

Ett framgångsrikt avelsarbete bygger på att funktionella, trevliga, friska och fina hundar väljs som föräldradjur till nästkommande generation. Tiken och hanhunden spelar båda en viktig roll. Är man en nöjd ägare till en bra hanhund är det inte ovanligt att man så småningom börjar fundera på om han skulle kunna bli far till en valpkull. Kanske har man rentav blivit tillfrågad av en tikägare om det finns möjlighet att låna honom för en parning.

Inom hundaveln är det alltid tikägaren som väljer en passande avelshane till sin nästa kull. Hanhundar som är framgångsrika på prov och utställning är ofta efterfrågade. Det är inte bara deras vinster som gör dem attraktiva, det faktum att de har varit ute och visat sig har gjort det möjligt för tikägare att se dem i flera olika sammanhang och själva bilda sig en uppfattning om deras fördelar och kanske också brister. Hanar som inte meriteras på något sätt glöms lätt bort.

Å andra sidan har under senare år medvetenheten om hur viktigt det är med genetisk variation i hundpopulationerna vuxit. Matadoravel, det vill säga att en enstaka hanhund blir far till ett stort antal valpar, är en förlegad avelsmodell i mitt avelsarbete. Det innebär att bra hanhundar som inte har använts i aveln, som kanske har ett stamträd som skiljer sig från de flesta andras, kan vara av intresse för uppfödarna.

Tikägare och uppfödare har ett stort ansvar för att hundaveln bedrivs på ett bra sätt. Men – det har du som hanhundsägare också! Din hanhund kommer, i lika hög grad som tikarna, att påverka utvecklingen inom rasen och innan du lånar ut din hane är det bra om du förbereder dig noga. Det handlar om att vara frågvis och att vara ärlig, det handlar om att fördjupa sina kunskaper och att ta konsekvenserna som den ökade insikten kan medföra. Oavsett hur trevlig och fin din hanhund är kan det hända att du kommer fram till att han inte håller måttet som avelshund och att du därför inte bör låna ut honom.

Var hittar man den information du behöver?

Ett tips är att du börjar med att sätta dig in i den Rasspecifika Avelsstrategin, RAS, för just din hundras. Den finns på rasklubbens hemsida. I RAS har klubben arbetat fram en nulägesbild av rasen, man har satt upp mål för aveln och formulerat en strategi för att nå dit. Fundera på om din hanhund och den valpkull han kanske kommer att  bli far till är i linje med strategin och bidrar till att föra rasen ett litet steg närmare målet.

Du ska också känna till Kennelklubbens Grundregler. Alla medlemmar i SKK är skyldiga att följa dessa regler. Här finns allmänna regler om hundhållning men också t ex avsnitt om avelsetik.

Kennelklubben har en Avelspolicy som ger en god vägledning för hur avel ska bedrivas för att vara ”målinriktad, långsiktig och hållbar” vilket är grundtanken i SKK.

Det är också viktigt att du läser de registreringsbestämmelsersom gäller för just din ras. Olika raser har olika bestämmelser för att valpar ska kunna registreras. För de raser som ingår i hälsoprogram, t ex HD – eller ögonprogram, gäller att avelsdjuren ska ha ett undersöknings-resultat fastställt före parning. Detta är logiskt: eftersom rasen har ett hälsoprogram är kännedom om sjukdomen/defekten en viktig aspekt vid valet av avelsdjur och man ska därför ha ett resultat innan man bestämmer vilka hundar som ska användas i aveln. Kontrollera regelverk och bestämmelser så nära en eventuell parning som möjligt eftersom det händer att de genomgår förändringar.

Fler informationskällor

Varje specialklubb har avelsfunktionärer som har god överblick över rasens population och kan ge dig värdefull information. Förr i tiden hade avelsråd ofta till uppgift att rekommendera hanhundar till tikägare, men den rollen har man allt mer frångått. Istället lägger man sig vinn om att ha ett helhetsperspektiv och att kunna upplysa t ex en tikägare om vad som är viktigt att beakta i aveln för just den aktuella rasen ifråga. En del klubbar har dock hanhundslistor till hjälp för tikägare som letar hane. Avelsfunktionären kan tala om vad du bör tänka på som hanhundsägare och tipsa dig om vad du ska ställa för frågor avseende hälsa etc till tikägaren.

De allra flesta rasklubbar erbjuder sina medlemmar valphänvisning. Ta reda på vilka krav som ställs på föräldradjuren för att kullen ska kunna förmedlas via rasklubben redan innan du lånar ut din hanhund.

Det finns en tjänst på SKK:s hemsida som är speciellt framtagen för att underlätta avelsarbetet. Den heter SKK Avelsdata och kostar ingenting att använda. Det enda som fordras är att du registrerar dig med ett lösenord vid första besöket. Avelsdata har uppgifter om raser både på populations- och individnivå. Det betyder att du kan studera enskilda hundars tävlings-, prov- och veterinärundersökningsresultat men också att du lätt kan få statistik över en hel ras. Dessutom har Avelsdata en funktion för provparning mellan två hundar. Genom att använda den kan du snabbt få uppgift om inavelsgraden för en tänkt kombination. SKK avråder från enskilda parningar med högre inavelskoefficient än 6,25% , d v s där hundarna är kusiner eller ännu närmare släkt. För en ras i sin helhet bör samma siffra inte överstiga 2,5% på årsbasis.

Din egen uppfödare, d v s den person som har fött upp din hanhund, har säkert också stor och värdefull kunskap om din hanes familjebild både ifråga om fördelar och svagheter. Uppfödaren kan tipsa dig om vad du bör se upp med, kanske om vilka kombinationer som kan medföra risk för olika problem. Det är också viktigt att du tar reda på så mycket du kan om tiken och hennes familj. Skulle valpkullen få t ex hälsoproblem påverkar det din hanhunds framtida avelsvärde i minst lika hög grad som tikens.

Kennelkonsulenten i ditt län är ytterligare en resurs som du kan ha glädje av. Konsulenterna gör besök hos Kennelklubbens medlemmar, i första hand uppfödarna, för att ge råd och stöd, och för att se till att hundarna mår bra. Har du frågor kring uppfödning, hundhållning eller avtalsskrivning kan konsulenten hjälpa dig till rätta. Telefonnummer till konsulenterna i ditt län får du från SKK:s centrala kennelkonsulentsekretariat, tel 08-795 30 00.

Mer ändå…

Att ta del av all information är viktigt men till syvende och sist handlar ett avelsbeslut om din egen hund. Försök att se på din hanhund objektivt. Är han en helt och hållet frisk hund? Har han bra mentalitet? HD-program och ögonlysningar i all ära, men vad spelar de för roll om du har en hund som har ständig klåda eller magproblem? Som kanske är livrädd när han träffar främmande människor eller vägrar gå på hala golv? Valpar ärver inte bara sina föräldrars företräden (och provmeriter eller tävlingsvinster ärver de inte alls!), negativa egenskaper riskerar i lika hög grad att gå i arv till avkomman.

Det kan vara svårt att själv avgöra vilka kvalitéer ens hanhund har, eller saknar. Av den anledningen är det klokt att väga in också mer erfarna personers åsikter och uttalanden. Ett, eller ett par besök på utställning brukar ge en vink om hundens exteriör. Kanske ordnar specialklubben någon form av anlagsprov för rasens bruksegenskaper som ni kan delta på. För brukshundsraser är det idag obligatoriskt att föräldradjuren har genomgått Mentalbeskrivning Hund, MH, för att valpkullen ska kunna registreras. Också hundar av många andra raser blir MH-beskrivna vilket tillför kunskap om deras mentalitet. En provmerit hos föräldradjuren  innebär att upppfödaren kan registrera valpkullen till rabatterat pris.

Om din hanhund inte är utställd fordras att han har ett veterinärintyg på att båda testiklarna finns på plats i pungen för att en valpkull efter honom ska kunna registreras. Det intyget måste vara utfärdat efter att han har fyllt sex månader.

Inom vissa raser har man hälsoprogram som begränsar hanhundsanvändningen vilket innebär att en hanhund bara får bli far till ett bestämt antal kullar. Det kan då vara idé att endast låta honom para ett par tikar till en början för skulle resultatet bli bra vill du nog ha ett antal parningar sparade till tillfällen längre fram.

Det finns också andra skäl till att göra ett uppehåll efter några kullar. Inte förrän valparna blir äldre kan de genomgå de för somliga raser obligatoriska hälsoundersökningarna och det är först när de har vuxit upp som man får en tydligare bild av deras hälsa och mentalitet och möjlighet att utvärdera avelsresultatet. Skulle det visa sig att din hane lämnar t ex onormalt hög procent höftledsfel, flera valpar med allergier eller andra defekter eller mentala problem, bör han fortsättningsvis inte användas mer i avel.

Överenskommelser och avgifter

Innan en parning gör hanhundsägaren och tikägaren upp om ersättning. SKK har tagit fram ett parningsavtal där man skriver ner sin överenskommelse och båda parter undertecknar avtalet. Det finns en gammal tradition som jämställer parningsavgiften med priset på en valp, men generellt kan man väl säga att parningsavgiften inte följt med i prisutvecklingen. Prata med klubbens avelsfunktionär om vad ungefär en parning brukar kosta. En hanhundsägare kan teoretiskt sätta vilket pris som helst på sin hanhunds tjänster, men blir det orimligt backar nog också den mest intresserade tikägare ur. I regel kan de flesta tänka sig att betala lite mer för att få använda en välmeriterad hanhund.

Det är vanligt att parningsavgiften består av två delar: språngavgift som man betalar vid parningstillfället och en avgift för varje valp. En vanlig uppgörelse är att tikägaren betalar parningsavgiften i samband med att valpkullen registreras och innan hanhundsägaren sätter sin underskrift på registrerings-ansökan. Mer om avtal och uppgörelser hittar du i SKKs häfte ”Avtal”.

Än en gång: Om du har en hund av en ras som ingår i ett hälsoprogram, kontrollera noga att din hane (och självklart den aktuella tiken) har genomgått relevanta undersökningar före parningen. Hälsoprogram för ögon kräver vanligtvis en årlig ögonlysning – i SKK Avelsdata finns senaste undersökningsdatum registrerat. Har du inte tillgång till dator och Internet, ta fram din hunds papper och checka en extra gång att intyget är giltigt. Be tikägaren att göra detsamma, be dessutom att få se hennes intyg när hon kommer.

Kom också ihåg att du som hanhundsägare alltid har möjlighet att tacka nej till en parning som du, oavsett skäl, känner dig osäker inför.

Parning

Om alla bestyr kring parningen kan du läsa i ”Valpningsboken” (ny utökad upplaga kom 2009) som ingår i SKKs Uppfödarserie. Den beskriver det normala förloppet från parning till dess valparna är leveransklara men den tar också upp komplikationer som kan uppstå.

Uppföljning

Ofta är det tikägaren som håller kontakten med valpköparna efter försäljningen. Men också som hanhundsägare kan det vara intressant att följa de små ut i världen. En god kontakt med valpköparna gör det möjligt för dig att följa upp och utvärdera din hanhunds avkommor. Vad ärvde de från sina föräldrar, exteriört och egenskapsmässigt? Är de friska och sunda, är deras ägare nöjda med dem? Kort sagt, blev det som du förväntade dig?

Sammanfattningsvis har du som hanhundsägare, precis som tikägaren, stort ansvar för den produkt – valparna – som ni producerat. Genom att använda gott omdöme och försöka se objektivt på din hane som avelshund kan du på ett positivt sätt bidra till rasens utveckling.

Hunden ska fungera till sitt användningsområde och man måste själv komma ihåg att tänka i positiva termer, inte fokusera på vad den inte ska göra. ( t ex inte bita barn, inte göra utfall, inte bli rädd osv) Användningsområde ja, vad är det? Det väljer du delvis själv givetvis. Men en vallhund bör givetivs fungera som vallhund, en jakthund bör fungera som jakthund om det är det du vill ha den till, osv. De ursprungliga funktionerna är värda att bevara och ta hänsyn till när det gäller uppfödning och avel. Men hunden är oftast i första hand vår kamrat och vän, en hund till sällskap.

Sk brukshund är ingen ursprungsfunktion, ingen hundras är avlad från början för att användas i krigen vad jag vet. Däremot är många hundraser framavlade för att användas i arbete, något som förvirrar folk, det är lätt att tro att brukshundar är hundar som brukas i praktiskt arbete.

Så är inte fallet, brukshundar är raser underställda SBK som i första hand haft till uppgift att förse försvarsmakten med hundar. Arbetande hundar är hundar som fyller en praktisk funktion med sitt arbete, oftast i vardagen. Vallhundar, jakthundar osv är typiska arbetande hundar. De flesta av våra hundraser har en ursprunglig arbetsfunktion, inte att sammanblanda med SBK:s brukshundar.

Det finns beskrivningar och tester för att utröna mentaliteten hos hundar. Hundraser underställda SBK ska genomgå ett sk MH  för att deras avkomma ska få registreras.

MH är en beskrivning av hundens reaktioner under lek, skrämsel och passivitet/aktivitet.

Många tror felaktig, t o m rasklubbar informerar felaktigt att det finns ngt som heter "godkänt på skott". Det finns inget sådant! Den rutan togs bort från protokollen för länge sedan.

Många lägger stor vikt vid hundens MH-resultat.

Som uppfödare anser jag att det är ytterst oseriöst att lägga alltför stor vikt vid MH och framföra det som ett argument för god avel!  Visst tar jag hänsyn till MH-protokollet för varje individ, visst stoltserar jag med de goda resultaten, men jag ser det bara som en del av många delar att ta hänsyn till i planerad avel.

Jag har större krav på mina hundar än så!

Nuvarande forskningen har visat på att arvbarheten som kan utläsas ur en individs MH-resultat är ca 13,5 procent! Så enkelt är det inte att planera avel och föda upp bra hundar att man kan låta en förmodad ärvbarhet på 13,5 procent vara helt avgörande för avelsmaterialet. Enkel matematik talar sitt tydliga språk. Sunt förnuft också.

Givetvis kan den mentala ärvbarheten vara mycket större än vad ett MH visar. Därför betraktar jag MH som intressant men inte avgörande för valet av avelsmaterial.

Det är en mosaik av saker som spelar in i vad som blir slutresultat till din hunds mentalitet. Du själv har en mycket viktig inverkan, hundens uppfödare har en stor betydelse, miljö, förväntan, hantering, ja allt sådant förstår ju alla och envar.

Mentaliteten är något som är medfött men ett gott beteende är något som är inlärt och något som man som hundägare i högsta grad påverkar.

Ordet mentalitet har olika innebörd för olika människor. En del anser att hunden har bra mentalitet om den är social, vänlig, lyhörd och inte ställer till några större bekymmer för sin ägare eller omgivning. Omvänt, så har en hund dålig mentalitet om den inte är fullt så social, inte kommer överrens med andra hundar eller om den t ex inte kan vara ensam hemma. På sätt och viss stämmer detta; men mentalitet är mycket mer än så!

Hundar har ett flertal mentala egenskaper. Dessa egenskaper är (i en mycket förenklad förklaring);

Tillgänglighet som beskriver om, och hur intensivt, en hund tar kontakt med en främmande människa.

Kamplust som beskriver hundens lust att engagera sig med tänder och muskler, och att kämpa för eller om något. Det finns två olika slags kamplust; jaktkamplust och social kamplust.

Temperament som beskriver hundens "livlighet", hur snabbt den uppfattar saker samt vilken anpassningsförmåga den har till nya miljöer eller situationer.

Skärpa beskriver hundens förmåga till aggression i en arbetssituation.

Försvarslust beskriver hundens förmåga att genom angrepp eller försök till angrepp försvara antingen sig själv, sin flock eller sitt revir.

Hårdhet beskriver hundens förmåga att komma över obehagliga upplevelser, att lämna dem bakom sig och gå vidare med sitt arbete. En "hård" hund påverkas inte nämnvärt av upplevelser som normalt kan uppfattas som skrämmande eller hotfulla.

Dådkraft beskriver en hunds förmåga att övervinna rädsla. En hund som inte blir rädd i en skrämmande situation, visar inte dådkraft. En hund som däremot blir skrämd, men som ändå vågar sig fram för att undersöka eller ta kontakt med det som skrämde, den visar dådkraft.

Så vad tycker ni läsare om mentaliteten??
Svara gärna och berätta om era erfarenheter eller era åsikter.

Patella luxation (PL) är när knäskålen inte sitter fast utan kan hoppa ur läge. PL förekommer "oftast" hos hundar med en kroppsvikt under 10 kg, (men kan självklart även förekomma på större hundar). Lösa knäskållar  hänger både av kön, ras och storelse. Små hundar har PL mer ofta än större hundar. Tikar har 1.5 gånger mer PL än hanar. Också om rasen ökar sin populäritet och mer valpar produceras (och om avelsdjur är inte vald omsorgsfull och om inavelsgrad ökar för högt) kan det öka rasens PL siffror.

PL är en defekt där knäskålen hoppar ur led. Knäskålen ska normalt ligga fast i en fåra på framsidan av lårbenet, där den hålls på plats av fårans kanter med muskler och ledband.

PL innebär att knäskålen (patella) kan förflyttas från sin normala position antingen utåt (lateral luxation) eller inåt (medial luxation). Förändringen har en komplex bakgrund, d.v.s att orsaken kan var många t.e.x. utplaning av knäskålens/knäledens ledyta eller av felaktig vinkel mellan lårben och lårbenshals. Förändringarna i lårbenet kan i sin tur orsakas av felaktig mineral- eller hormonomsättning.

Diagnos ställs genom att veterinär palperar (känner på) knäskålarna. Palpation innebär att man undersöker genom att bara använda händerna. Röntgenbilder kan tas för att bedöma graden av förändringar i benställning och eventuella pålagringar.  För officiell patellaundersökning gäller att hunden är minst 12 månader och 1 dag gammal och ID-märkt. Resultatet ska vara skrivet på SKK:s egna dokument för "Patellastatus".

Undersökningen bör göras med hunden placerad stående på ett bord. Bakbenet skall vara rakt men inte översträckt. Patella fattas mellan tummen och pekfingret. Rörligheten prövas lateralt och medialt. Om patella kan föras över/utanför rullkam bedöms den som luxerbar. Eventuell sedering bör vara lätt och hänsyn tas till den större slapphet som då eventuellt uppstår. Hunden skall vid bedömningen ha uppnått minst ett års ålder.

För att konstatera Patella Luxation kan man gå till flera olika veterinärer som får känna på hundens knän. För en ovan veterinär kan det vara svårt att avgöra om hunden har Patella Luxation eller inte. Det man kan se med ögat är att hunden kan dra upp ett ben och bara gå på tre ben. Men detta behöver inte betyda att den har fel på knäskålen därför är det viktigt att gå till veterinären för att undersöka saken. Hundar som har ärftligt form av Patella Luxation skall inte användas i aveln. Hundar kan okså ha lösa knäskållar som är förursakts av olyckan.

Knäledsfel eller s.k. "slipping patella" förekommer inte så ofta. Det är en slapphet i knäskålarnas ledband och ligament som i svåra fall orsakar ständig hälta och måste opereras. Kom  ihåg att underrätta uppfödaren om ALLT som framkommit.

Symptomen varierar från att hunden hoppar på tre ben i några steg till att den är ständigt halt. Om knäskålen är permanent luxerad får hunden en typisk, knäande gång. Båda benen kan vara drabbade.

Hundar med PL drabbas lättare av korsbandsskador och utvecklar med tiden pålagringar i knäleden om de inte behandlas. Många hundar med PL är symptomfria.

I de flesta fall kan diagnosen ställas då man undersöker knäledens stabilitet (genom palpation). Diagnosen bör fastställas så tidigt som möjligt för att undvika följdproblem. Knäledsluxation graderas enligt en skala från grad 0 (normal knäled) till grad 4 (permanent rubbad knäskål). Nivåerna däremellan graderas beroende på om knäskålen kan rubbas respektive återgå i läge spontant. Värdering av sekundära defekter och deformiteter sker också i denna gradering. SKK har infört en tregradigskala som ligger till grund för intygsskrivning avseende patellastatus. Röntgenundersökning är av värde isamband med diagnostik, eftersom förändringar av benaxeln och rotationer respektive avvikelser i ben och leder kan mätas. Dessutom kan sekundära förändringar (artrosförändringar) påvisas. Röntgenundersökning ger besked om vilka behandlningsmöjligheter som finns. - 90o. Hund med PL grad 4 har stark invaliditet och har abnormal bakbensrörelser eller kan inte gå.

Behandling bör utföras så snart diagnosen är ställd. Vanligtvis är kirurgisk behandling nödvändig. Målsättningen ska vara att så tidigt som möjligt korrigera dragriktningen i lårmuskeln och därmed normalisera de krafter som verkar på knäleden. Detta minskar utvecklingen av deformiteter i ben och leder samt möjliggör en normalutveckling av leden. Det förtjänar att påpekas att sjukdomen är progressiv (tilltagande) och att grava handikapp och funktionsbortfall kan ske för framtiden om problemet förblir obehandlat. Ur kirurgisk synvinkel måste lårmuskelns (sträckarmuskeln) kraftriktning justeras och tillåta en normal knäledsfunktion och framför allt en normal knäskålsfunktion. I fall av grad 1 till 2 kan ofta en rekonstruktion av mjukdelsvävnad vara tillräcklig, eventuellt i samband med någon typ av stabiliserande konstgjort implantat. Hos fall med grad 3 eller 4 räcker detta oftast inte utan en mera omfattande benrekonstruktion måste ske, ibland med ändring av ligamentfäste eller korrigering av benaxlar. I annat fall kommer återfall att ske beroende på attvinklarna fortfarande är felaktiga. Hos unga individer kan det bli nödvändigt med två operationer, eftersom enslutlig korrektion under vissa omständigheter inte kan göras hos en hund med öppna och aktiva tillväxtzoner utan fara för att skada desamma.

Prognosen är ytterst varierande och måste bedömas från fall till fall. Generellt har hundar med patellaluxation grad 1 och 2 samt medial luxation med lindrig bendeformitet en relativt god prognos. Laterala luxationer är i regel mera svårbedömda och måste därför ges en mera avvaktande prognos liksom medial luxation av grad 3. Luxationer av grad 4 med kraftig bendeformitet har en dålig prognos för ett aktivt, normalt liv.  För prognosen är det avgörande hur tidigt i hundens liv som diagnos ställs och behandling inleds. Graden av sekundäraförändringar i skelett och leder påverkar också i hög grad prognosen.

Goda genetiska studier vad gäller PL saknas fortfarande. Men då man sett PL hos många olika raser samt att antalet fall varierar kraftigt mellan raserna och mellan olika "familjer" indikerar det på att PL är ärftligt.

Några forskare hävdar att den är enkel autosomal recessiv medan andra anser att den är polygen. PL fall kan ökas med större inavelsgrad om dom hundar används till avel

För "eliminering" av PL-anlag följer man reglerna vid okänd eller polygen arvsgång. Vilket innebär att drabbade hundar ej bör användas i avel samt att avelsdjur bör användas från så bra kullar vad gäller PL som möjligt. Toleransen vad gäller sellekteringen av avelsdjuren måste även ta hänsyn till populationens storlek samt avelsbas. Inom en numerärt liten ras kan man inte bekämpa ett enstaka anlag så hårt att rasen får in flera andra deffekter/sjukdomar på bekostnad av bekämpningen av ett anlag. För sådana raser krävs en mer långsiktig planering, av rasklubben och dess uppfödare i fråga, med en ökande hårdare tolerans vart efter populationen tål detta.

 Autosomal recessiv nedärvning.

Enkel innebär att endast en gen på en vanlig kromosom styr sjukdomens uttryck. Autosomal innebär ej könsbunden. Recessiv innebär dubbelt anlag för sjukdomen måste till för att att avkomman skall drabbas. En från modern och en från fadern. Detta gör förståss spårningen av defektgenen lite svårare, då det säkert finns en mängd hundar som är helt friska men som ändå bär på genen i enkel uppsättning.

Nedärvning, (poly = många).

Polygen nedärvning innebär att många gener tillsammans ger en egenskap, i lägre eller högre grad.

Varje gen var för sig, ger en ganska liten eller ingen effekt alls, men som tillsammans ger stor effekt. Eftersom de är många och ofta sitter på olika kromosomer kan man inte direkt bedöma nedärvningen av dem utan effekten blir "blandad". Man kan inte tala om anlagsbärare som vid recessiv nedärvning utan en hund har större eller mindre mottaglighet för defekten.

Grad 0:  Normal

Grad 1:  Patella ligger på plats men kan luxeras manuellt. Den återgår spontant i normalt läge.

Grad 2:  Patella luxeras lätt manuellt eller spontant. Den är mestadels luxerad men kan responeras.

Grad 3:  Patella är permanent luxerad och kan inte reponeras.

Korsbandskador hos hund kan uppkomma till exempel vid en vridning av knät. Andra orsaker kan vara sjukliga förändringar i ligamenten som sedan brister vid belastning.

I ett knä finns två ligament som håller underbenet fast vid lårbenet. De fäster på ett sådant sätt att de bildar ett kryss – därav namnet korsband. Om ett eller båda banden går av förloras stabiliteten i knäleden. Underbenet kan då förskjutas i förhållande till lårbenet.

Håller upp bakbenet

En hund med korsbandskada håller ofta bakbenet upplyft. Många hundägare misstänker en tasskada, men vid undersökning finner man att hunden har ont i knät och att underbenet kan förskjutas i förhållande till lårbenet.

Behandling

I en del fall måste man ge hunden en lugnande spruta så att den slappnar av och kan undersökas. Behandlingen är kirurgisk och det finns olika metoder. Operationsmetoderna utvecklas ständigt.

Målet är förstås att hunden efter operationen ska återfå så god funktion som möjligt i den opererade leden. De nyaste metoderna kallas TPLO och TTA.

Lång vila och rehabilitering

Efter operation krävs ett par månaders vila och successiv uppträning. Sjukgymnastik är nödvänig för att musklerna ska återhämta sig.

Vid alla knäskador uppstår det benpålagringar i och runt leden säger veterinären Lars-Erik Kängström. Många hundar blir så pass återställda att de kan fungera bra efter en korsbandskada, men en del får bestående problem med hälta.

Vid misstänkt korsbandskada, gör så här:

• Inspektera det skadade benet och var vaksam på symptom som ömhet och svullnad
• Håll hunden i stillhet
• Kontakta veterinär

Så vad säger ni gott folk? Är det så att alla hundar får bestående men efter en korsbandsskada?
Vad har ni för erfarenheter? Har ni själv en hunda som har opererat sig och hur gick det?

Hur viktig tror ni att rehabiliteringen är efteråt?

Hunden är en carnivor = köttätare och detta är hundens matsmältningssystem uppbyggt för. Men nu kan inte tamhunden välja sin egen föda och därför måste du som ägare ge den alla nödvändiga näringsämnen via hundmaten.

Hunden är ett rovdjur, släkt med vargen, men har en DNA-avvikelse på ca 0.2%. Hundens fysiologiska uppbyggnad är som släktingen vargens, det är därför extremt viktigt att kosten är så likt en vargs föda som möjligt. En hund skall äta kött, fett och ben som huvudföda, precis som rovdjuret vargen. Kolhydrater bildar hunden själv från aminosyrorna i köttet vid behov och är därför inte nödvändiga i kosten. Det är utifrån den naturliga kosten som hunden bildar sin näring för att överleva, men det finns en väsentlig skillnad mellan en tamhund och ett vilt rovdjur. Vi utfodrar våra hundar varje dag, och därför kan vi inte ge lika kraftig mat, för att hunden fortfarande lagrar sin näring precis som de vilda jägarna gör.

Om din hund har återkommande infektioner, klåda, eksem, pälsavfall, trötthet, mjäll, eller har en dålig allmänkondition, kan detta vara tydliga tecken på brister i kosten. Det går även i vissa fall att ge tillskott i förebyggande syfte för att undvika formsvackor. Det är viktigt att inse att foderbyten inte alltid är lösningen och heller inte helt nödvändigt om det uppstår problem. Ett tillskott under en tid kan lösa obalans i näringsupptaget hos hunden. Men i vissa fall kan hunden behöva tillskott oavbrutet till sitt foder, då de helt enkelt kräver mer än vad majoriteten gör.

Vanliga myter om foder:

1. Matsmältningssystemet har blivit annorlunda och "känsligare" hos hundar än deras vilda släktingar. Det finns dock inte en enda vetenskaplig studie som bevisar detta. Tvärtom! De är fortfarande ytterst lika.

2. Hundar tål inte ben. Nej, inte kokta ben. Kokta ben är svårsmälta och splittras på ett olämpligt sätt.

3. All hundmat skall kokas. Alldeles galet men det kan bli självuppfyllande. Felutfodrade hundar får dålig mage, utarmad tarmbakterieflora, dåligt immunförsvar och tål till slut bara dietmat.

4. Det är omöjligt för en vanlig människa att utfodra sin hund rätt. Denna myt har foderföretagen inplanterat hos hundägarna genom enorma reklam- och annonskampanjer.

5. Bästa sättet är att ge "färdigfoder". Som ovan.

6. Varje måltid måste vara komplett med alla näringsämnen. Att ge tillägg och restmat förstör "balansen". Här ligger en stor del av orsaken till många problem, men det ligger ju i foderföretagens intresse att få sälja så mycket som möjligt. Dessa företag är inga goda "samariter" – de vill tjäna pengar! Och de har reklamfolk som skriver frestande annonser!

7."Ge C-vitamin". Detta är totalt onödigt att tillsätta i fodret eftersom hunden kan syntetisera vitaminen från glukos i levern. Däremot är det ingen fara med ett normalstort överskott på vitamin C då detta bara kissas ut. Eventuellt kan extrema mängder vitamin C öka blodkalciummängden vilket kan leda till skelettstörningar samt inducera bildning av kalcium-oxalat stenar i urinblåsan eftersom vitaminen utsöndras i form av oxalat.

8. "Högt proteinintag orsakar skelettproblem". Nej! För mycket foder ger en för snabb tillväxt som i sin tur kan ge skelettproblem.

Hundar och katter är inte vegetarianer och kor är inte rovdjur.
Husdjur kan inte själva välja sin föda, så det är ägarens ansvar att djuren får vad de behöver. 

Man kan väl säga att denna veckan tyvärr börja lika kasst som förra sluta... Dvs med feber!

Imorgon tänker jag iallafall gå på jobb! Orkar inte vara hemma mer. Känns som om man bara sover och sover. Men mest troligt så har jag väl behövt sova.... Eller!

Hundarna har i allafall tyckt att det varit mysigt med matte hemma! Sova i sängen är alltid mysigt!!

Nu ska jag se om jag orkar lyfta bakdelen från soffan!!

Hepp hepp

Pandora... Hon är min gosiga gos, och nu när jag ligger sjuk så är det mysigt med en liten o kela med!!!!

Idag är jag verkligen inte på topphumör. Snorig och hängig och väntar på att få gå hem. Men har ju ett telefonmöte kl 16:00..... Känns något drygt!!!

Har bl.a. En chihuahua hane till salu!!! 12 veckor och är tyvärr krypt!!!

Tjing tjong